Livet med Leona och Kira

Jag älskar mina tjejer så oerhört mycket och det jag tidigare var rädd för att min kärlek inte skulle "räcka till båda" det är det inga som helst problem med. Som jag tidigare sagt så är mina tjejer rätt så olika och jag älskar dem precis lika mycket men på olika sätt. Nu är det såklart lite svårt att jämföra eftersom Kira ännu är så liten men ändå. Det är klart att jag tycker synd om Leona ibland som tvingas bli "den stora tjejen" nu men när hon är med mig och Kira så hanterar hon det bra. Det märks dock när Micke är hemma för hon är väldigt pappig och vill gärna att han bär runt på henne och hon "kör" faktiskt med honom lite grann. Som vid nattningarna tex, när jag nattar henne då somnar hon själv i sitt rum, oftast medan jag passar på att vika tvätt i tvättstugan som ligger mittemot hennes rum, så hon vet att jag finns där. När Micke nattar henne så vill hon att han ska sitta där inne tills hon somnar och det är hon väldigt bestämd med. Micke har fått henne att somna själv några gånger men oftast går det inte utan hon blir ledsen. Det är rätt så intressant det där med att hon på något sätt vet att Micke har tid på ett annat sätt än vad jag har som har Kira att ta hand om och att Micke faktiskt är den "snällare" utav oss.

Det är så otroligt skönt nu med amningen att Kira äter i princip inte oftare än varannan till var tredje timme och i natt sov hon 5 timmar i sträck (lyx,jag vet). Men det som jag anser som lyx verkar en hel del andra ta lite för givet. Som när jag berättade att Leona vaknade ca var tredje timma på natten när hon var i den här åldern var det en del som sa "VA, oj vad ofta, vad jobbigt, nej men min unge sover siochså många timmar i sträck". Jag ser det inte som så jobbigt (eller jo det är klart att man är trött ibland) för det hör liksom den här tiden till. Jag tror att det blir lättare att hantera sin situation om man tänker lite så.