Livet med Leona och Kira

Ojoj vad vår lilla tjej vill sitta i knät, ligga mot bröstet och gosa eller bli buren. Leona är helt klart inne i en "jagvillvaranäraer period". Jag tror att det är därför hon sover lite dåligt också. Hon vaknar till och inser att hon inte alls vill ligga själv i sitt rum utan vara med oss. Jag tror att detta är övergående, hon får mer än gärna vara kelig men det är lite jobbigt att hon ska vara det på nätterna. Fast å andra sidan hon brukar bara vakna en gång per natt men det är just det att hon har svårt att somna om sen. Jag vaknar ju så fort hon gnyr till lite, har jag öronproppar vaknar jag om hon skriker. Det är lite småjobbigt att vara uppe om nätterna när jag ska jobba en hel dag sen. I dag var jag rätt mör på jobbet då hon var vaken i ca 1 timme i natt mellan ca 3.30 och 4.30 (och min väckarklocka ringer kl. 5.30).  Micke var såklart uppe med henne men jag vaknar ju också. Även om Micke är hos henne så blir jag stressad av att höra henne gråta. Det är som jag konstaterat tidigare hormonellt tror jag, en inbyggd mamma gen (eller nått). Men efter att hon fått vara inne hos oss ett tag så somnade hon faktiskt om i sin säng själv sen.

Under dagen i dag har hon gnällt så fort Micke lämnat henne ensam eller gått i från henne. Jag har fått för mig att jag läst någonstans att vid 9-10 månader så brukar barnet komma in i någon slags separationsfas och därmed utvecka separationsångest.

Hur var era barn vid denna ålder? Någon läsare som har några erfarenheter?